Bläddrade igenom några gamla pressklipp från Hultsfredsfestivalen igår. En bild, två personer, pussandes med bildkommentaren ”Kärlek är såklart något som hör till festival”.

Vi har nog alla varit där, beundrande blickar på någon som får oss att smälta och kanske till och med tappa andan. Eller så kanske vi bara var skitfulla och råkade hångla med någon brud/grabb som vi sedan hoppades att aldrig mer behöva träffa.

Festivalkärlek kan vara det finaste som finns. Mitt finaste festivalminne handlar just om min festivalkärlek. The Strokes spelade på Hawaii och vi stod och dansade och kysstes och i den stunden kändes det som att jag aldrig hade varit lyckligare någonsin.

Festivalkärlek kan också vara något av det värsta som finns. När killen eller tjejen med de tindrande ögonen faller för någon annan, inte vill pussas med dig eller kanske rent av inte förstår vad meningen med Metallica är.

Nu för tiden har jag bara en festivalkärlek, Hultsfredsfestivalen.
När jag tänker på festivalen blir jag så himla glad och lycklig samtidigt som jag blir så arg och frustrerad på en och samma gång, jag kan liksom inte få nog. Det är så det är att vara kär va, ni som vet?

Jag behöver aldrig bli besviken, Hultsfredsfestivalen hånglar aldrig med någon annan, Hultsfredsfestivalen gnäller inte över att jag kommer skrika som en idiot när White Lies spelar, Hultsfredsfestivalen blir aldrig svartsjuk och Hultsfredsfestivalen kommer aldrig att svika varken dig eller mig. För den finns där när vi behöver den som mest.

Och i år kommer vara året som jag alltid kommer att minnas som ett fint kärleksminne med Hultsfredsfestivalen, för jag har en känsla av att i år kommer att bli GALET och om ni ser någon som ligger och pussar på marken eller på en scen eller på ett träd, då är det jag.

Och ett dagens låttips kan man ju alltid klämma in, Sophia Somajo - I-rony (http://www.youtube.com/watch?v=LcF1jNOgSLc)
Hon har tidigare beskrivits som teletubbies on weed  här på kontoret men ge henne en chans. (HÅKAN!!).